Högakusten område
Besöksmål Trysunda
Upplev

Trysunda

Överallt i Höga Kusten har istiden och landhöjningen lämnat tydliga spår. Så även på Trysunda där varje strövtåg ger kunskap om hur landhöjningen och havets krafter har påverkat landskapet.

Det som tydligast illustrerar hur havet höjt sig är de tre sund som tidigare delade ön i tre mindre öar, och som också antas ha gett ön sitt namn. I takt med att landet höjt sig har sunden först grundats upp, för att slutligen helt försvinna. Kvar finns en större ö: Trysunda. Där det förr var hav växer det idag skog. På Trysunda finns branta stup, djupa skrevor och grytor, klapperfält och raviner. De är alla ett resultat av såväl berggrundens egenskaper och inlandsisens påverkan som av att landet långsamt har rest sig ur havet sedan isen drog sig tillbaka. Och som envist fortsätter att höja sig, i ytterligare några tusen år.

På Trysunda hittar man olika typer av bergarter. Som den intensivt röda nordingrågraniten som är vanlig längs stränderna i Höga Kusten. Eller de gråsvarta diabashällar som formats och polerats sidenmatta under tusentals års påverkan av havets vågor.

Besök gärna klapperfältet i Storviken och sandstranden i Björnviken. I en sjöbod i hamnen finns också ett Fiskemuseum – öppet under högsäsong – som berättar om världsarvet Höga Kusten och om Trysundas fiskehistoria.

Storvikens klapperfält

 Här har vågorna sköljt bort sand och lera ur den morän som inlandsisen lämnat efter sig. Kvar blir ett fält med olikfärgade stenar som gnuggats släta och runda mot varandra.

I klapperfältet finns olika bergarter representerade, som den röda nordingrågraniten, den ljusa sandstenen och den svarta diabasen. Högre upp på stranden, dit vågorna inte längre når, täcks stenarna av grön kartlav.

Carl von Linné kallade klapperfält för Neptuni åkrar efter den romerska havsguden Neptunus. Fiskare har torkat sina nät på de släta stenarna. Lyssnar man noga går det att höra hur det klapprar när vågorna drar sig tillbaka till havet. På berghällarna invid klapperfältet syns räfflor och skrapmärken efter fastfrusna stenar i inlandsisen. Från groparna som syns på strandens östra sida, en bit upp mot skogskanten, hämtades sten som på 30-talet användes vid gjutningen av Sandöbron över Ångermanälven.

 

Björnvikens sandstrand

Mellan klippor och klapperfält i Höga Kusten finns på en del håll även mjuka och badvänliga stränder med fin sand. Här i Björnviken är sandstranden omgiven av svarta diabashällar och röd nordingrågranit.

När havet bearbetat den morän som inlandsisen lämnat efter sig har vågor och strömmar tagit hand om det finare materialet, som sand och lera.

Sanden har av vattnet sedan flyttats långa sträckor för att under loppet av tusentals år falla till botten i lugnare vikar. När landet höjt sig har det bildats sandstränder och små dyner och vallar som formats av is och vind. Tänkvärt är att den röda graniten som man ser till vänster om sandstranden är flera hundra miljoner år äldre än de svarta klipporna av diabas på strandens högra sida! I takt med att landet höjer sig förändras också växtligheten i strandzonen. Ett stycke från vattnet växer bland annat strandråg. Längre upp på stranden har buskar och lövträd tagit över.  Så småningom kommer dagens strand att bli som tallskogen som syns inåt land.