Högakusten område

Natur, kultur och geologi

Kulturmiljö och kulturhistoria i världsarvet

I Höga Kusten har generationer av människor lämnat spår efter sig i form av boplatser, gravar, färdvägar, hamnar, fångst- och jakt samt fiskeanläggningar och religiösa platser. Människan har sedan stenåldern hela tiden koloniserat det nya land som stigit upp ur havet. Landhöjningen har därför gjort så att lämningar från olika tidsepoker idag ligger på olika höjdnivåer i landskapet. Till skillnad från andra områden som inte har haft lika stor landhöjning där ligger istället lämningar och spår lagrade på varandra i marken. Den högsta kustlinjen ligger bara 2-3 km från dagens strand och detta bidrar till att välbehållna strandbundna lämningar från mänsklig verksamhet under 7000 år finns representerade inom ett begränsat område.

De första människorna i Höga Kusten försörjde sig på säljakt och fiske. Fisket har varit en viktig del av den lokala försörjningen. Från 1600-talet fram till 1950 utgjorde fisket en av Höga Kustens viktigaste näringar. Säljakten pågick ända fram till 1800-talet. Sälprodukter såsom tran, skinn och päls samt fisk var eftertraktade varor redan under järnåldern men dess betydelse ökade med handelns kraftiga uppsving under medeltiden. Lämningar efter säljägarens bostäder kan man se idag se till exempel Skagsudde.

”Gävlefiskarna”

De byggnader som uppfördes var enkla fiskebodar i skyddade vikar. När kronan under 1450-talet hävdade rätten till allt havsfiske, utarrenderades dessa delvis till fiskare från syd- och mellanSverige. Många av dessa fiskare hade borgerskap i Gävle. De har därför allmänt gått under benämningen ”gävlefiskarna”. Alla större fiskelägen i området är ”gävlebohamnar”: Skeppsmalen, Skagshamn, Grisslan, Trysunda, Sandviken, Ulvöhamn, Marviksgrunnan, Fällsvikshamn, Barsta, Bönhamn, Rävsön, Norrfällsviken, Berghamn och Storön. Hamnarna beboddes endast under sommarhalvåret, men ändå har eller har de flesta haft kapell. Där fick inte bara fiskaren närvara vid gudstjänster, utan där förvarades också hans fiskeredskap under vinterhalvåret. Äldst är kapellet i Ulvöhamn från 1622.

Trysunda fiskeläge fotograf John Granbo

Trysunda fiskeläger. Fotograf: John Granbo.

 

Det finns två typer av fiskebebyggelse i området, dels bönders och fiskares sjöbodar och dels fiskelägena. De först nämnda ligger ofta i små grupper i den inre skärgården. Där finns inga bostadshus. I fiskelägena däremot finns både bostadshus, sjöbodar, uthus och kapell. Dessa ligger på öar i den yttre skärgården eller i det yttersta kustbandet.

Redan innan gävlefiskarnas fiskefärder till Höga Kusten upphörde under 1910-talet hade man börjat få en fast bosättning i fiskelägena. De enkla små bostadshusen och sjöbodarna blev tillbyggda eller ersatta. Sandvikens fiskeläge på norra Ulvön fick på grund av den oskyddade hamnen aldrig någon fast bosättning och har troligtvis därför bevarat sin ålderdomliga prägel.

Under andra halvan av 1800-talet påbörjades industrialiseringen av Höga Kusten genom att ett antal sågverk etablerades, t.ex. Strängön, Måviken, Nyadal och Salsåker. Några av dessa miljöer finns kvar än idag.

Höga Kusten utgjorde länge en sydgräns för den samiska kulturen. Kuststräckans bergiga landskap med mycket renlav gav ett gott vinterbete. Vinterbetet längs Höga Kusten fortsatte i Nordingrå in på 1930-talet. De flyttande samerna bodde i kåtor eller i timmerhus, men i trakten fanns också en hel del bofasta samer. Kustsamerna for runt i fiskelägena och sålde hantverk. Samer som hade slutat med renskötsel kunde också arbeta som getare, drängar och pigor.

Det har beskrivits ovan att Höga Kusten är rikt på välbevarade fasta fornlämningar. Det unika för Höga Kusten är framförallt avtrycken av olika kulturyttringar inom ett begränsat område. Här har kulturer mötts på sin syd- respektive nordgräns. I olika tider har Höga Kusten utgjort ett gränsområde mellan olika kulturer eller näringar, där dessa kulturer och näringar interagerat och smält ihop. Det är inte varje kultur för sig utan den väv av olika kulturmönster på en och samma plats och under samma tid som är unik.

Kulturmiljöer under vattnet

I Höga Kusten finns kulturlämningar inte bara ovan utan även under havsytan. De flesta lämningar är förlista skepp som idag ligger, välbevarade, på havsbotten. Eftersom det är låg salthalt i Östersjön så trivs inte skeppsmasken här i våra vatten. Skeppsmasken är ett litet djur som borrar gångar i trävaken och det förstår vraken. Detta gör att vraken i Östersjön överlever längre än vraken i det salta Atlanten.

I Höga Kusten finns ett flertal vrak, exempelvis ”Maja”, ett ångfartyg som förliste 1936 och som nu vilar välbevarat mellan öarna Klösan och Trysunda.

Vart kan jag se och uppleva?

Av världsarvets 12 besöksplatser så är det främst Skagsudde/Skeppsmalen, Trysunda, Ulvön, Högbonden, vyn från Stortorget över Höggvik, Norrfällsviken och Rödklitten som man ska besöka om man vill uppleva de mest har de intressantaste kulturmiljöerna och lämningarna.

Djur och natur i Höga Kusten

Här finns gamla granskogar med frodiga bäckraviner och bergstoppar med insektsgnagda gammeltallar att studera. Men i Höga Kusten finns också ovanligt frodiga, lövträdsrika sluttningar och bördiga dalgångar gynnsamma för jordbruk. Vid de så kallade sydväxtbergen, där solinstrålningen värmer upp bergväggen och skapar ett gynnsamt lokalklimat, växer till och med enstaka trädsorter som vanligtvis trivs på sydligare breddgrader: lönn, hassel och lind. Skogssallad, stinknäva och skogssvingel är andra sydliga växter som finns i området.

Möte mellan syd och nord

Ångermanland är känt som ett landskap där många sydliga växter når sin nordgräns och möter de nordliga. Sydliga arter finns kvar som en kvarleva från värmeperionden för cirka 5 000 år sedan, då stora lövskogar bredde ut sig här. Samtidigt finns fjällväxter kvar sedan den kalla tiden efter istiden. I Skuleskogens nordsluttningar, raviner och andra kärva lägen i nationalparken hittar du nordliga och alpina växter som fjällskära, fjällnejlika och fjälltolta samt mindre bestånd av kambräken, vanlig i fjällen men ovanlig så här långt österut.

Djurliv i skog och hav

I den bergiga och skogiga terrängen finns älg, lodjur och skogshare. I sjöar och vattendrag finns bäver. Även björnen besöker Skuleskogens vildmarker. Gråsälen är vanlig i havet, medan vikaresäl ses mer sällan. Fågellivet är varierat och särskilt intressanta miljöer är lövrika sydväxtberg och raviner. Här kan sydliga och östliga arter som näktergal, mindre flugsnappare, gräshoppsångare och kärrsångare stundtals påträffas. I kustbandet har havsörnen åter etablerat sig.

Strömming och sik är viktigast för fisket, medan torsk är en osäker art alltför beroende av goda reproduktionsförhållanden söderut i Östersjön.

Mångfald i havet

Höga Kusten har stora naturvärden även under havsytan och är ett BSPA-område. Ett område med höga värden ur flera aspekter. Den stora landhöjningen bidrar till en mångfald av biotoper och arter i havet. Livet i havet i Höga Kusten utgörs av en mycket speciell och vetenskapligt intressant blandning av marina-, sötvattens-, och brackvattensarter. Detta kommer sig av havets speciella blandning av sött och saltvatten. Havets salthalt är något som i stor utsträckning påverkar vilka arter som kan finnas just där. Atlanten har en salthalt kring 35 promille, medan den i Höga Kusten är så låg som 4–5 promille. Den låga salthalten gör att livet utgörs av en säregen blandning av arter från världshaven och från insjö. Det är en unik, men känslig miljö.

Höga Kustens berggrund

Berggrunden består i väster av äldre urberg (graniter, gnejser av sedimentursprung med mera), med åldrar mellan 1 800 och 1 900 miljoner år.

I kusttrakterna kring Nordingrå förekommer 1 580 miljoner år gamla magmatiska djupbergarter: mörk gabbro och anortosit samt röd nordingrågranit av rapakivityp. Detta finska namn, som betyder rutten sten, syftar på att bergarten har en tendens att grusvittra.

Omkring 1 500 miljoner år gammal jotnisk sandsten med lerskiffer vilar flackt på en vittringsyta inskuren i gabbro, anortosit och Nordingrågranit. Sandstenen, som är maximalt 65 meter tjock, täcks av en skivformad kropp av diabas, som i smält form har trängt in i sandstenen och dess underlag för cirka 1 250 miljoner år sedan. I diabasen finns tunna lager av titan- och vanadinhaltig järnmalm, som brutits i liten skala på Ulvöarna och Trysunda.

Liksom rapakivigraniten har diabasen en tendens att grusvittra, i vissa fall så att den är grävbar med spade till ett par meters djup. Vittringen utgår från de sprickor som korsar berggrunden i olika riktningar och som också ger upphov till områdets karaktäristiska morfologi.

I Bottenhavet utanför Höga kusten finns ordovicisk (444-488 miljoner år gammal) kalksten ovanpå kambrisk (488-542 miljoner år gammal) sandsten och lerskiffer. Under dessa skikt ligger sandstenar av samma slag som sandstenen i Nordingrå.

Geologisk beskrivning

Området har väl utvecklade terrängformer. Dessa har orsakats av att vittring, inlandsis och rinnande vatten under årmiljoner har mejslat ut sprickor och svaghetszoner i berggrunden till dalar. Spåren av den senaste nedisningen och landhöjningen är tydliga i landskapet. Några av dessa processer pågår än idag.

Exempel på terrängformer är sprickdalar, förkastningsbranter, kalottberg, kalspolningszoner, klapperfält, strandgrottor och dyner.

Exempel på landhöjningsprocesser är avsnörning av havsvikar till sjöar, öars hopväxning med varandra och med fastlandet, nybildning av geologiska strandformer och vegetationsinvandring i takt med att nytt land blottläggs.

Spåren efter människan i Höga Kusten

En fornlämning är ett spår efter mänsklig verksamhet, som skett under forna tider och som inte längre används. Inom världsarvets gränser finns 1800 fornlämningar. I kulturminneslagen (KML) anges bl.a. vad som är en fast fornlämning, hur stort område fornlämningen omfattar (fornlämningsområdet) och till vilken myndighet man vänder sig för att få tillstånd att undersöka och/eller göra ingrepp i en fornlämning.

Länkar