Upptäck världsarvet
Vilt och monumentalt
Skuleskogen är med sin dramatiska terräng en av pärlorna i världsarvet Höga Kusten. Här kan du se tydliga spår av landhöjningen. Skuleskogen är en av kustlandets få återstående storskogar med en känsla av urskog. Här kan du vandra i dagar, njuta av frodiga bäckskogar eller hänföras av utsikten från de karga hällmarkerna.
Vackert röd nordingrågranit och kala hällmarker finns på höjderna, klapperfält och örtrika granskogar närmare havet.
En fin dagsutflykt för att se några av de här värdena är att följa stigarna från Entré Syd till Slåttdalsmyren, Slåttdalsberget, förbi Tärnättvattnen, Tärnättsundet, Näskebodarna och tillbaka till Entré Syd.
Nationalparkens största klapperfält finns öster om Slåttdalsberget. På klapperfältet längs Höga Kusten-leden i Slåttdalen, syns tydliga strandvallar.
Den äldsta strandlinjen kallas Högsta Kustlinjen (HK). I Skuleskogen återfinns HK på cirka 282 meters höjd över nuvarande havsyta.
Slåttdalsskrevan är tillsammans med Skuleberget och Höga Kustenbron en av Höga Kustens främsta landmärken. Slåttdalsskrevan ligger mitt i Skuleskogens Nationalpark, 3,5 kilometer från Entré Syd.
Läs mer på skuleskogen.se
Tre öar blev en
Trysundas dramatiska landskap av branta stup, djupa skrevor och grytor, klapperfält och raviner är tecken på de krafter som varit i rörelse. Trysunda är en ö som innan landhöjningen var tre mindre öar. När inlandsisen drog sig tillbaka reste sig landet ur havet, sunden grundades upp och försvann så småningom helt. Där det förr var hav växer det idag skog. På Trysunda kan du hitta olika typer av bergarter: den intensivt röda nordingrågraniten som är vanlig längs Höga Kustens stränder är den äldsta. Ljust grå sandstenar syns vid Kapellberget och Trappberget. Det mesta av sandstenen på Trysunda är täckt av mörka diabashällar som formats och polerats under tusentals år av havets vågor. Besök gärna klapperfältet i Storviken och sandstranden i Björnviken.
På bilden nedan ser vi Trysunda från Balesudden
Storvikens klapperfält
Lyssna noga – när vågorna drar sig tillbaka kan du höra hur det klapprar. Det stora fältet med olikfärgade, släta och runda stenar bildades när vågorna sköljde bort den sand och lera som inlandsisen lämnade efter sig. På klapperfältet finns olika bergarter: den röda nordingrågraniten, den ljusa sandstenen och den mörka diabasen. På berghällarna vid klapperfältet syns räfflor och skrapmärken efter fastfrusna stenar i inlandsisen. Från groparna på strandens östra sida, en bit upp mot skogskanten, hämtades sten som på 1930-talet användes vid gjutningen av Sandöbron över Ångermanälven.
Björnvikens sandstrand
Mellan Höga Kustens klippor och klapperfält finns på en del håll även mjuka och badvänliga stränder med fin sand. Sanden har sköljts ur moränen som isen lämnat efter sig, den har sedan fallit till botten i lugna vikar, och så småningom bildat en sandstrand när landet höjt sig. I Björnviken är sandstranden omgiven av röda granithällar på vänster sida och svarta diabashällar på höger sida. Den röda sidan är flera hundra miljoner år äldre än den svarta! På stranden kan du också lägga märke till olika typer av växtlighet beroende på hur långt ifrån vattnet – och därmed hur gammalt – området är. Strandråg närmast havet, en albård längre upp och tallskog inåt land.
Kustens dramatiska profil
Om du åker på E4:an mellan Härnösand och Örnsköldsvik kan du inte missa det – i höjd med Docksta i Kramfors kommun stupar Skuleberget nästan lodrätt ned mot vägen. Ett exempel på hur kustens dramatiska topografi kommit i dagen genom landhöjningen.
Den mäktiga inlandsisen smälte bort från Höga Kusten för ungefär 10 500 år sedan. Då stack Skuleberget upp som ett litet skär i ett stort hav. Fram till idag har berget höjt sig 286 meter över havet. Från utsiktsplatserna på toppen har du en vidsträckt vy över havet och Höga Kustens kuperade landskap.
Skuleberget i historien
Skuleberget är med sin dramatiska profil ett viktigt märke i det ångermanländska landskapet. Idag understryker E4:ans dragning bergets läge vid kanten av den vida Skuleskogen, men redan på de första kartorna över Skandinavien fanns Skuleberget med. Linné passerade år 1732 under sin lappländska resa och beskrev sina upplevelser vid Skuleberget: ”Vi klöf up för klipporna, kröp, hasade, drog oss fram, vi tog tag i en av buskarna eller småstenarne med en hand, hvilket om han fallerat, som lätteligen ske kunnat, hade varit et actum de vita nostra (= slutet på våra liv).”.
Berget var betydelsefullt redan på stenåldern. Kungsgrottan på bergets östra sida bildades troligen när is och vatten urholkade bergssidan. Arkeologer har vid 160-metersnivån hittat spår av boplatser som sannolikt utnyttjats som jaktstationer av människor för 8 000 år sedan.
Unikt växtliv
Skuleberget är ett så kallat sydväxtberg med ett lokalklimat som är mildare än omgivningen och gynnsamt för fler växtarter. På östra sidan finns en rasbrant som har ett skyddat läge. Solen värmer upp bergväggen så det nästan blir drivhusvärme om sommaren och flera arter av speciellt botaniskt intresse växer där. Du kan hitta lönn, nordliga förekomster av hassel och lind, getrams, dvärghäxört, trolldruva, olvon, skogstry, strutbräken, äkta johannesört, lundtrav, harmynta, måbär, stor blåklocka och violer.
Fiskeläge i kargt landskap
Ulvön är kanske mest känd för surströmmingen som tillverkats där i över hundra år. Det är på den norra ön som den huvudsakliga bebyggelsen finns, med samhället Ulvöhamn och Ulvö kapell. Öarna har dagliga båtförbindelser med fastlandet.
Norra Ulvön, Sandvikens fiskeläge
Sandvikens sandstränder och dyner är en annan naturtyp som skapats genom inlandsisen, havet och landhöjningen. Sanden har sköljts ur moränen som isen lämnat efter sig, den har sedan fallit till botten i lugna vikar, och så småningom bildat en sandstrand när landet höjt sig. Platsen lämpade sig väl för ett fiskeläge tack vare sandstranden, där det var lätt att dra upp båtarna på land. Landhöjningen har emellertid fört med sig att sjöbodarna idag ligger en bra bit upp på land. Det syns också tydligt att tallar och annan växtlighet har börjat etablera sig längre upp där det en gång var sandstrand.
Om du vandrar längs stigen vid sista huset upp över hällarna och in genom skogen kommer du så småningom till gruvan där det från 1600-talet brutits järn. Härifrån kan du fortsätta genom naturreservatet Stormyran och sedan följa stigen ut till vägen och tillbaka till Sandviken.
Kvarnsjön
Mitt på Norra Ulvön finns en sjö som innan landhöjningen var en havsvik. Där finns rester av tidigare liv i havet i form av så kallat skalgrus: sand och grus blandat med döda snäckor, musslor och havstulpaner. Skalgruset ligger i bankar och innehåller mycket information om tidiga havsmiljöer, och därför är det viktigt att bevara de skalgrusbankar som finns kvar. Om du har tur kan du med blotta ögat upptäcka rester av olika vattenlevande djur i marken på platser där det finns en skalgrusbank.
Södra Ulvön
Den här delen av Ulvön visar upp en mosaikartad karg kustnatur, där det också finns vikar med sandstränder där det passar fint att bada; till exempel Långviken och Flaseviken.
Södra Ulvön kallas också ”Jernulfön” eftersom gruvbrytning förekommit här sedan slutet på 1600-talet. Delar av reservatet består av kala hällar, eftersom läget är exponerat för havets vågor. Hällarna fortsätter flera hundra meter in över ön.
Mäktigt klapperfält
Berg, klapperfält, martallar och lavar – den karga naturen i Norrfällsviken vittnar om landhöjningen och havets nötning. Reservatet omfattar yttersta spetsen av Mjällomshalvön vars särpräglade och imponerande natur under årtusenden har formats av hav och is. Den så kallade Bådamalen är ett av länets mäktigaste klapperfält, där stenar och block rullats och slipats mot varandra för att sedan samlas i karaktäristiska vallar.
För dig som strövar i reservatet finns stigar markerade med blå färg. De leder bland annat ut till vindskydd på Skvalpudden där du har en hänförande utsikt över havet och Nordingråkusten. En annan stig leder till den lilla tjärnen Näsamyran där det ligger en enkel rastplats med eldstad och sittbänkar. Gör gärna upp en brasa, men tänk på att inte elda när det är torrt i markerna.
Milsvid utsikt över världsarvet
Från toppen av Högklinten har du en milsvid utsikt, från Örnsköldsvik i norr till Härnösand i söder. På berget dominerar fin hällmarksskog med gamla, krumma tallar. När inlandsisen smälte bort för drygt 10 000 år sedan låg Högklinten helt under vatten. Allt eftersom landhöjningens krafter reste berget till dagens 281 meter över havet, utsattes sluttningarna för havets bränningar. Småsten, grus och jord följde med ut i havet medan tyngre stenar låg kvar och formades runda genom att nötas mot varandra. På Högklinten finns ett långsträckt och mäktigt fält med markanta strandvallar. Med en högsta nivå på cirka 261 meter över havet är det världens högst belägna klapperfält, med de runda stenarna färgade i grått och grönt av lavar. Berghällarna i Nordingrågranit är vackert röda.
Bo i fyr på dramatisk ö
Ytterst i Nordingrå reser sig Högbondens krökta rygg ur Bottenhavet. Överst på klippan står fyren med en gamla fyrvaktarbostaden från 1909 tätt intill randen av ett bråddjupt stup. Fyrvaktarbostaden fungerar numera som vandrarhem, där du högt över havet kan njuta av utsikten och ljudet av havet. Naturen är bergig och karg. Berggrunden är mycket sprickbenägen och det finns utsvarvade tunnelgrottor. Störst av dem är Bondstugan i strandlinjen rakt söder om fyren. De tunnelformade grottorna var ursprungligen sprickor i berget som fanns i strandlinjen. Stenar och block fördes med vågornas kraft fram och tillbaka i sprickan och efterhand bildades en grotta. Detta fenomen kallas också för lökgrotta, eftersom grottorna ofta har den karaktäristiska lökformen. Det är en ovanlig form av grotta, som är vanligast förekommande här i Höga Kusten tack vare många branta stränder och landhöjningen som gjort att grottorna till slut hamnar ovanför vågornas räckvidd.
Vikens tid är utmätt
Sörleviken är en djup havsvik som är på väg att snöras av från havet på grund av landhöjningen. På den ena sidan viken visar Ringkallens bergssida hur havet sorterat det som inlandsisen lämnade efter sig. Först större block och klapper i sluttningen och sedan sand och lera i dalgångarna. Berget har också utsatts för frostsprängning, där isen sprängt loss stenar och block som rasat ner och bildat en så kallad talus vid bergets fot.
Om du vandrar Världsarvsleden ligger Sörleviken på din väg.
Storslagen utsikt och klar tjärn
Tjärnen ligger på den yttersta delen av Balesudden. Den nås via en stig från Sör-Balesviken. Det går att lägga till här med båt eller vandra Höga Kustenleden från Köpmanholmen eller Sandlågan. Namnet Balesudden kommer från ordet ”bal” som i medeltidssvenskan betydde ”bål”. Det betecknade troligen att eldar tändes på berget för att varna kringboende för hotande fiendeangrepp.
Bild nedan: Balestjärnen med sitt klara vatten
Balesudden bär fortfarande spår av den skogsbrand som härjade i juni 2008. Höga flammor dödade stora delar av skogen. Dessutom orsakade glödbranden rotskador som dödade träd som undkommit lågorna. Detta leder till att träd än idag, tio år senare, faller omkull.
Trysunda syns från Balesudden
Paddla mellan vikar och öar
Gaviksfjärden är ett område som passar utmärkt att utforska med kajak. Det finns många vikar och en del öar. Här har du också möjlighet att uppleva den branta kusten genom att paddla nära Ringkallen, berget med en vägg som störtar ner i havet. Börja din paddling i Häggvik, där du kan sätta i din kajak från småbåtshamnen. Paddla ut genom det smala Trångsundet och låt fjärden öppna sig.
Sveriges högsta ö
Mjältöns topp är på 236 meter över havet. Från Baggviken, en fin naturhamn, går en stig upp till toppen där du har en fantastisk utsikt över Höga Kusten.
Högplatån omges av branta stup som är lodräta mot fastlandssidan och upp till 50 meter höga. Hela ön har legat under högsta kustlinjen och har därför blivit kraftigt bearbetad av havets vågor. Här finns kalspolade bergstoppar, blockmarker och stora klapperfält. Nära toppen finns också en större tunnelgrotta, Mjältögrottan.
Släta berghällar och öppet hav
En klar vårdag kan du få uppleva hur vågor, som tagit sats ända nerifrån Ålands hav, i skummande dån bryts mot klipporna. En demonstration av de krafter som fortfarande formar denna fantastiska plats.
Rotsidan är känt och uppskattat för sina mjukt slipade berghällar i mörk diabas, som på sommaren lockar många besökare för picknick, bad och utsikt mot det öppna havet.
Det finns en barnvagns- och rullstolsanpassad stig från parkeringen ut mot klipporna. Dessutom finns markerade stigar mellan Barsta och Fällvikshamn. Utmed den ligger ett antal fasta eldplatser.
Sydäxtberg med rik flora
Sedan början av 1700-talet har Omneberget betraktats som ett av Norrlands mest intressanta sydväxtberg, med en rik och sydligt präglad flora. Begreppet sydväxtberg står för en sydvänd sluttning som fungerar som en solfångare och lagrar värmen. Därför kan växter trivas där som annars bara förekommer längre söderut, till exempel blåklocka, vårärt, skogstry, kungsljus, lönn och hassel. Om du kommer hit i början av maj möts du av en praktfull matta av blåsippor. Vitsippan slår ut i blom någon vecka senare. Vyn från Omneberget är magnifik och dramatisk med det branta stupet ner mot Omnesjön.
Vackert havsbad med ren horisont
Kanske är Smitingen Norrlandskustens finaste havsbad: 300 meter fin, mjuk sand. Här har du utsikt mot den rena horisonten, vackert inramad av badklippor och karga berg. Skulle det vara för kallt att bada i havet kan du gå upp till Klubbsjön där vattnet är några grader varmare. Här finns också iordningställda rastplatser med eldstäder. Stigen till sjön är anpassad för barnvagnar och rullstolar.
Naturreservatet erbjuder också spännande strövtåg. Gå ett varv runt Klubbsjön eller upptäck grottor och jättegrytor som havets krafter har slipat fram. Uppe från Klubberget räcker utsikten från Högbonden i norr till Brämön i söder.
Norr om viken tar dig ”grottstigen” till några av Sveriges vackraste tunnelgrottor. Utmed ”geologistigen” som leder söderut finns förutom grottor också grytor och raukar med fantasieggande former. Den längre stigslingan tar dig också ner mot strandklipporna, förbi orörda klapperfält.
Om hösten ligger stranden öde och du kan ensam njuta av de skummande vågorna som satts i rullning ute på Bottenhavet. På vintern är viken stilla, ibland täckt av is som packas till vackra formationer.
Skuleskogen i miniatyr
En vandring i Hummelvik ger dig prov på många av de karaktärsdrag som präglar världsarvsområdet Höga Kusten. Området kan kallas för Skuleskogens ”lillebror”. Här kan du se branta berg, klapperfält, grova och vridna gammeltallar, frodiga gransluttningar, höglägesmyrar och dessutom har du en storslagen utsikt över kusten. Området ligger på halvön mellan Näskefjärden och Nätrafjärden. Partierna med tallskog ligger i anslutning till klapperfälten. Många av tallarna är förmodligen över 300 år gamla. Skogsområdet är brandpåverkat och överallt syns kolade stubbar och omkullfallna tallar. I den södra delen av klapperfältet finns en fornlämning i form av boplatsgropar.
Fyren i norr
Längst norrut i världsarvet ligger Skagsudde, ett känt namn för alla som brukar lyssna på land- och sjöväderrapporten. Från uddens väderstation mäts landhöjningen. Landhöjningen är 8 mm per år numera. Men den landhöjning som märks ligger på 5 mm per år, eftersom havsnivån stiger med 3 mm som en följd av klimatförändringarna.
Skagsudde ligger längst norrut i världsarvet Höga Kusten. På vägen ut mot udden ligger Skagshamn, ett fiskeläge med vackra sjöbodar och ett kapell från 1700-talet. Här ligger också fisksalteriet Gösta Hannells, som bland annat tillverkar surströmmingen Röda Ulven.
Magnifik vy med fornborg
På berget Rödklitten finns lämningar efter en fornborg som troligen kommer från yngre järnålder, 400–1050 e Kr. Det är en kallhamrad stenvall som finns på det minst branta partiet av berget – resten har delvis lodräta sidor.
Från utsiktspunkten vid bergets södra sida har du en magnifik utsikt, närmast över Mädansviken och Gaviksfjärden. Gör gärna ett besök i grottan på vägen upp! Här passerar även Höga Kustenleden och Världsarvsleden.
Frodig lövskogsravin, intressant flora
Ravinen ligger i den natursköna kulturbygden Nordingrå. Här har berggrund, landis och vatten tillsammans format ett landskap med markerade bergpartier och djupa dalar.
Halsviksravinen är ett artrikt lövskogsområde i en dalgång mot havet. Om du vandrar bland blomsterprakten i Halsviksravinen under försommaren – här finns många arter som egentligen hör hemma längre söderut i landet – bjuds du också på fågelsång från gärdsmyg, grönsångare och svarthätta.
Lättillgängligt naturreservat
Ögeltjärns naturreservat är ett populärt och tätortsnära naturreservat där du har fina möjligheter till vandringar och naturupplevelser i Höga Kusten-terräng. Från toppen av det 91 meter höga Ögeltjärnsberget har du en storslagen utsikt över skärgården. I reservatet finns, förutom tjärnen, en skog där floran gynnats av kalk från underliggande snäck- och musselskal.
Vid tjärnen finns ett vindskydd med en eldplats. Namnet Ögeltjärn betyder ”Igeltjärn”. Här har funnits gott om blodiglar som fångats och sålts som läkemedel ända fram till 1930- och 40-talen.
Res tillbaka till järnåldern
Missa inte tillfället att uppleva hur människor levde här omkring år 500! Genesmons arkeologiska friluftsmuseum är en rekonstruerad järnåldersgård där tiden visas i miljö, kläder, mathållning och hantverk. Gården är byggd utifrån utgrävningar som gjordes under 1970- och 1980-talen. Rekonstruktionen ligger på gångavstånd från området där fynden gjordes. Under boplatstiden låg gården på en udde som sköt ut i havet, men sedan dess har landhöjningen förändrat läget. Genesmons gård var antagligen rik, med resurser att gjuta smycken och nycklar i brons som man i vissa fall även förgyllt. På gården bodde en storfamilj med flera generationer, totalt ungefär 10–20 personer. Familjen var i första hand bönder som odlade korn och havre, men också livnärde sig på fiske och säljakt.
Vy över avsnörd havsvik
Från utsiktsplatsen Stortorget har du en vidunderlig utsikt över ett landskap format av 10 000 års landhöjning. Utsiktsplatsen ligger på 135 meters höjd över havet. Stigen dit upp är brant, men det finns viloplatser längs stigen om du skulle behöva det. För 2 500 år sedan var utsikten en annan – då såg man från Stortorgets topp ut över en stor havsvik. Så sent som i mitten av 1800-talet hade Vågsfjärden förbindelse med havet. När Nordingrå kyrka byggdes på 1820-talet kunde byggnadsmaterial fraktas med båt till platsen. Nu är denna fjärd avsnörd från havet, och har blivit en sjö. Om ungefär femhundra år kommer samma sak att hända med Kråknäsfjärden. Avsnörda havsvikar är ett av de fenomen som gett Höga Kusten status som världsarv.
Dramatisk klippö med spännande geologi
Ett av Höga Kustens mest intressanta geologiska naturobjekt är den branta och mäktiga Storön. Här kan du studera bergsformationer från flera olika vulkaniska perioder i jordens historia, och hur de brutits ned av is och havsvågor. Men du behöver inte vara geologiskt intresserad för att fascineras av den karga yttersidans stora klapperfält och sydspetsens fantasieggande klippstup av diabas och sandsten.
Insjön som ligger här var fram till 1870-talet en havsvik och fiskehamn. Landhöjningen gjorde dock att hamninloppet i början på 1700-talet blev för grunt, och till slut var man tvungen att flytta fiskeläget till Nyhamnen.
